← Fältdagbok

december 2025, bland bergen i Gran Paradiso

Ett steg i taget

Tre dagar i Gran Paradiso

Ett steg i taget — Bruno CorpinoEtt steg i taget — Bruno CorpinoEtt steg i taget — Bruno Corpino

Vi var fem, och vi gav oss av på tre dagars fotovandring i nationalparken Gran Paradiso, i Valsavarenche. Tre dagar av möten, utbyte och fantastiska observationer, men också av slit. Åtminstone för mig.

Jag minns en ganska krävande stigning, den hala snön, isen under fötterna och kylan: sjutton grader under noll. Matteo, vän, guide, erfaren fotograf och utbildad naturvetare, sporrade mig var hundrade meter att gå bortom mina gränser. Jag gick vidare, ett steg i taget.

Sedan kom vi högt upp och mötte gemserna. Jag minns den känslan mycket väl. Att äntligen vara där uppe, efter allt slit, och kunna iaktta och fotografera dem.

På den motsatta sluttningen såg vi stenbockarna. Under de dagarna mötte vi också korsnäbbar, lammgamen, kungsörnen och rävarna. Några av rävarna var vid det här laget mycket välkända, vana att visa sig nära en restaurang längst ner i dalen.

Men ett möte i synnerhet har etsat sig fast. När vi höll på att gå därifrån sprang en ung räv iväg längs en stig. Ingen av de andra hade kameran i handen. Jag har alltid min med mig, redo.

Jag var övertygad om att den skulle stanna. Den var nyfiken, och jag trodde att den innan den försvann skulle vända sig om för att se vilka vi var. Och så blev det. Den stannade, tittade mot oss och jag hann ta bilden. Ur det ögonblicket föddes det här fotografiet.

Den sista dagen lämnade jag gruppen och tillbringade nästan hela dagen ensam. Jag minns en ung lammgam som passerade flera gånger och gav mig många tillfällen att fotografera den. Och en kungsörn som korsade dalen från den ena sluttningen till den andra, med halvt slutna vingar, i en hastighet som gjorde mig mållös. Den tycktes ha tillryggalagt en enorm sträcka på några sekunder.

När jag kom hem gick jag igenom de tusentals fotografier jag hade tagit. På några hade jag bara fångat en bergssluttning, utan något särskilt djur att komponera kring. Och ändå, när jag förstorade dem, hittade jag gemser som jag inte ens hade sett i stunden.

Även hemma, framför skärmen, fortsatte jag att upptäcka något nytt i de bergen.

Från de tre dagarna minns jag kylan, slitet, djuren och människorna som jag delade vägen med. Men framför allt den dalen och de landskapen. Berg som jag kommer att minnas för alltid.

Bruno Corpino